Hallu. Fliker bara in snabbt här. Så, de flesta fick ett sms från MSB om Covid och klagar på det? Medan folk i Iran protesterar om att få tillgång till mat på bordet? Vad fan händer med världen? Samtidigt kritiserar jag Joakim Lundells bygge av hans lego-bil och han svarar fem gånger.
Orkar inte. Godnatt.

Hejsan! Hur mår ni? Min helg var sådär, men idag var en helt okej dag. Har ätit gott, samlat krafter inför arbetsveckan. Har lite ångest inför jobbet imorgon men jag ska försöka göra det bästa av det.

God kväll. Hur mår ni? Jag mår inte sådär jättebra direkt..

Gar gråtit i två dagar nu när jag tänker på jobb. Det där med att alla vill att jag ska jobba, och jag gör allt jag kan, men ingen kan ta ansvar och försöka hjälpa mig, lära känna mig, och hitta ett bra ställe som passar mig. Alla vänder mig ryggen och bara "du är för komplicerad". Det är klart som fan att jag ger upp, inte orkar mer. Jag är klar nu. Mitt hjärta orkar inte mer.

När allt känns hopplöst gräver jag ner mig. Antingen i Sims, eller i andra intressen. Nu har jag bara tittat på True Crime dokumentärer hela veckan. Har alltid varit "besatt" av det, psykologi, seriemördare etc. Kan vara för att jag själv växte upp i en mördar-sekt. Ja, jag sa ju att jag har en del bagage och ni kommer få veta allt. Men idag orkar jag inte.

Glad fredag! Helgerna brukade och är, egentligen jobbiga, men nuförtiden ser jag fram emot dom.
Det har varit så kallt idag, -4 och frost hela dagen.. Vi flyttade ut butiken idag och stod ute pga covid restriktionerna. 

Jag tänkte dela med mig av hur min situation har sett ut de senaste två åren. Jag flyttade från Stockholm 2018 eller 19, då var jag tvungen att flytta hem till mamma för att jag inte hade råd att bo kvar. Min inkomst från FK (Försäkringskassan) försvann efter att jag skulle förnya papper. Men vi kom fram till att jag T R O D D E att jag kunde jobba. Det blev så stressigt, eftersom jag på den tiden inte hade den bästa relationen till min mamma, jag hade ignorerat henne i något år pga en del saker som jag inte höll med henne om, gällande andra familjemedlemmar. Anyway, jag hade "förkastat" hela familjen, men fick iallafall komma hem, för annars hade jag blivit hemlös. Minns att jag och mitt ex googlade hela nätter i panik, efter föreningar, kyrkor t.ex som kanske kunde hjälpa till, men nada. Det finns några organisationer, men borde finnas fler. Anyway, jag var ett vrak när jag kom hem. Jag var sjuk för jag inte hade ätit min levaxin på ett par år, så  jag hade ständig panikångest etc. Det är ju bättre nu, när jag har börjat med medicinen igen.

Vi har alltså i två år, försökt hitta ett ställe där jag kan vara, daglig verksamhet, sysselsättning etc. Fick gå på många möten med mottagningsteam som inte kom fram till något (värdelöst), vi prövade med arbetsförmedlingen också, vilket jag avskyr för de har aldrig behandlat mig bra. Jag vill aldrig mer ha med dom att göra. Jag var ju tvungen att få någon slags inkomst så vi gick till socialen/försörjningssöd, och där har jag fått hyfsad hjälp. Vi har även hittat en daglig verksamhet för mig där jat har varit i ungefär 7 månader och jag trivs inte alls. Det är som ett dagis. Ingen personal kan något, de kan inte planera, de är otrevliga och pratar med en när det passar dom själva, och jag vill inte ens tänka på de andra stackars deltagarna som måste gå dit och inte göra någonting. Jag är ju "normalbegåvad" (jag hatar dessa stämplar), så jag kan ju tänka lite längre, och allt känns väldigt hopplöst och meningslöst för min del. Jag går i princip dit just nu för att jag måste. Men det är också för att se ifall jag kan jobba. Det är komiskt, alla vill att jag ska jobba, jag med förstås, men ingen vill hjälpa mig att hitta ett som passar mig, utan, jag slängs omkring som en jävla jojo för att ingen vill ta ansvar, och för att jag är "för komplicerad". Det blir en ond cirkel och till slut tappar jag motivationen. Varför ska jag jobba i en värld där ingen vill ha mig pga mina diagnoser? Varför ser ingen mina styrkor istället för mina diagnoser? Jag vet hur man bemöter andra, jag är kreativ, duktig på att måla, skriva, fotografering, datorer.. Men tydligen måste jag hamna på ett jävla "vuxendagis". Förlåt, men visst, det var bra för mig i början, att komma ut och få rutiner, för jag är väldigt isolerad annars. Jag är väldigt, väldigt introvert och avskyr nästan människor för de är som de är, jobbar helst ensam. Men jag är inte omöjlig, det gäller bara att man vet hur man bemöter "såna som mig". Just nu är jag bara så trött. Jag orkar snart inte mer. Det känns nästan mer värt att söka om full aktivitetsersättning igen och/eller sjukskriva sig eftersom ingen "vill att jag ska jobba". Jag gör citationstecken för att jag är sarkastisk, inte för att trycka ner någon annan i samma sits. Jag grät under hela middagen igår och resten av kvällen för allt är så meningslöst. Varför ens försöka längre?

Hej!
Tänkte börja med att presentera mig.. på bästa sätt.. Vill vara så anonym som det går, så kalla mig Pixie! Jag är en ung kvinna, men ändå tillräckligt gammal för att ha livserfarenhet så det räcker och blir över.. 

Jag har atypisk autism, lider av depression och panikångest, samt "vanlig" ångest. Jag har haft olika bloggar till och från, har även varit på tumblr men aldrig vågat skriva om min situation. Helt ärligt så skäms jag över mina diagnoser, eftersom samhället är så fuckat idag att man gör det. Så, här tänkte jag dela med mig av mina motgångar och framgångar i livet med autism. Welp. Jag är livrädd, men skriva är något jag kan.

Jag kan varna er redan nu, jag är ofta väldigt cynisk, nihilistisk och deprimerad, så det kan bli mörkt, men det är min vardag. Jag har självklart mina bra dagar också! Främst gör jag detta för att andra inte ska känna sig ensamma, för jag känner mig ensammast i världen just nu.

Ni kommer få lära känna mig mer i framtida inlägg. Välkommen till min livsresa. Håll i er.